Är nu inne på termin sex av sju. Det är helt tokigt vad fort tiden har gått.

Nu står det samverkan och kommunikation på schemat. Tenta igen om några veckor. Det går verkligen undan. Förmågan att slå om hjärnan från dag till dag har förfinats under tiden som student men är trots det långt ifrån bra. Det är tungt att byta ämne från ena til andra dagen, att plugga till en tenta och sedan ösa ur allt man kan för att två dagar senare ösa in ny kunskap. Det roliga i kråksången är att man självklart ska komma ihåg allt man lärt sig. Det mina vänner, det är en konst!

Nu ska jag till skolan!

Have a nice day!

Take Care!

Så, på torsdag är det dags för en salstenta igen. Usch, känner inte alls för det. Vill inte ha den där oron i kroppen, känna stressen och osäkerheten. Men nu är det ju så att jag inte har något val. Jag får snällt gå dit och göra mitt bästa. Kan meddela att jag inte alls pluggat så bra som jag borde, så bra som kursen förtjänar. Hur som helt är det som det är nu. Imorgon ska jag på ett möte kl 14.00 och på kvällen är det träning men annars är det bara plugg som gäller. Hoppas att jag i alla fall kan få inte lite kunskap i huvudet.

Sen börjar nästa kurs på måndag. Hinner inte med för fem öre. Känns som det nyss var den här kursen som startade. Jag har bara en fråga; VART TAR TIDEN VÄGEN?!

Nej nu är det handboll på tv så det är dags att kila.

Take Care

Nu är det nytt år med nya möjligheter. Ja, det heter visst så. Vet inte rikitgt om jag tror på det där. Missförstå mig rätt, jag tror att man har nya möjligheter varje dag, vid varje val. Så, om jag nu tror på det, hur har jag fastnat här? Hur kan känna att mina val varit så fel, att mina möjligheter försvunnit? Det känns som jag inte vårdat de chanser och möjligheter jag haft och nu sitter jag fast i skiten. Ta dig i kragen sa hon, jo om jag kunde så skulle jag. Har glömt hur jag ska göra.

Sitter och funderar på hur livet inte alls blev som jag trodde det skulle bli. Mycket har varit och är bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig men jag trodde inte att livet kunde bli så ensamt i en värld full med människor. Jag frågar mig själv var jag vek av från vägen, när böjade jag gömma mig. När slutade jag vara en i mängden? När blev jag den obekämna växen i hörnet? Vad gick snett?

Korten bli allt färre och färre. De korten som fanns på mig är borta pga stunden då någon hade sönder externa minnet till datorn. Sak samma. Det kanske är lika bra. De talar ändå bara om en lögn eller en tid som är borta. Inget som finns i nuet finns kvar speciellt länge. Kanske är det så att jag gör saker för nuet men det har inte någon vidare inverkan på mitt liv. Låt mig förklara. När jag går upp på morgonen går jag inte upp för att skapa mig en framtid. Jag går upp för att jag måste, för att det förväntas av mig. Jag går upp, går till skolan och bara är. Jag gör inget utom att se till att hålla mig på samma nivå som resten, en som inte väcker uppmärksamhet.

Framtiden har mycket att ge men när är framtiden? När slutade morgondagen att vara framtid? Ska jag bara vakna upp en dag och känna att det är värt det för framtiden snart är här? Ska jag vilja för att framtiden är bättre? Hur kan jag då slösa min nutid, glömma mitt förflutna och tro att det finns en framtid?

Ibland känns det som jag är vid liv men jag lever inte alls.

Nej nu ska jag rycka upp mig och diska. Det gör jag bara för att jag kan, inte vill men kan.

Take Care