.....
Första i Advent
Jag sitter här och lyssnar på julmusik och bara myser. Idag har Johanna och jag var i kyrkan för att välkomna första advent. Det var vacker och mysigt att sitta i kyrkan och vara delaktig i något så fint. Stämningen som kyrkan medför var otrolig och barnkören var helt fantastisk. Med andra ord var det precis som det ska vara. Efter att vi vandrat hem i kylan var det dags för lunch för att sedan invänta besök från Martina. När hon dök upp började vi med julpysslet och pratet. Det var skönt att bara få vara för en stund, prata lite strunt och bara umgås. Jag har saknat det, att bara umgås.
Så, nu såhär en söndagskväll sitter jag här och funderar på allt och inget. Det finns så mycket jag önskar jag kunde skriva här men jag hittar ingen början på det. Jag hör själv hur konstig den meningen låter men det är det närmast jag kommer till förklaringen till varför jag har så svårt att skriva mer här. En dag ska jag lyckas få ned vad jag vill säga, på ett eller annat sätt ska det gå. Till dess, håll ut och njut av det lilla jag skriver.
Take Care
Sju terminer?
Tidens gång
I helgen skulle mormor fyllt 80 år om hon fortfarande levt. Eftersom hon var sjuk länge innan hon dog var hennes födelsedag inte så speciell som förut. Självklart åka vi ned till henne, tog med oss fika och presenter men hon blev mest orolig och arg så det blev korta besök. Det är först nu när hon är borta som jag saknar de där stunderna. Kanske inte just under den tiden hon var sjuk men innan. Jag tror inte ens jag kan börja förklara hur det var att fira hennes födelsedag, alla minnen, traditioner och känslor som det bär med sig. Jag kan glädja er med att jag fortfarande minns dem med glädje och de värmer mitt hjärta att tänka på dem.
Mormors bortgång tog hårt på mig på många sätt fast jag egentligen redan förlorat henne till sjukdomen. Men att äntligen (ursäkta ordvalet) få sörja och sakna henne kom i dubbel kraft. All saknad jag burit på i alla år, all ilska och förtvivlan fick en chans att komma ut när hon väl gått bort. Då kände jag att jag kunde släppa den sjuka bilden av min mormor och minnas den friska, underbara mormodern jag fått turen att ha. Även idag, åtta månader efter hennes bortgång kan jag tänka tillbaka på begravningen och bli ledsen men också känna glädje och styrka över hur vacker den var och på allt som mormor lämnat hos mig. Jag vet att hon finns där och vakar över oss och tar hand om de som redan lämnat oss. Jag vet att jag kommer få träffa henne igen men saknaden är ibland så stark att jag inte vet vad jag ska göra. Det var för tidigt, jag behöver henne fortfarande men jag bär henne i mitt hjärta. Jag är så otroligt lättad över att hon inte led utan fick somna in lugnt och stilla.
För att göra en övergång till det aktuella tänkte jag skriva om mormors äkta hälft, min morfar. Min kära, fina, underbara gammla morfar. Han är inte alls den han en gång var. Åldern slog till med en otrolig kraft efter mormors död och nu vet jag inte hur länge jag får ha honom i mitt liv. Morfar är min hjälte, utan honom skulle jag vara vilsen. Morfar är min klippa i stormen. Det gör ont i mig att veta att han är ensam och ledsen och jag inte kan vara hos honom. Har dåligt samvete för att jag flyttat fast jag vet att han är så stolt över mig och jag träffar honom varje gång jag åker ned. Men är det tillräckligt? Det tror jag inte. Eller jag tror att vad jag än gör så kommer jag känna att jag inte gjort tillräckligt den dagen det där samtalet kommer, samtalet jag fasar inför.
Att förlora någon är aldrig lätt eller rättvist, det bara är något som alla kommer uppleva.
Jag skänker idag mina tankar till mormor som bl a tar hand om min bror och mina katter. Jag skänker också en extra kram och värmande tanke till min kära vän som nyligen förlorat sin mormor.
Till er andra, ta hand om varandra. Okej? Var rädd om den du tycker om och älskar.
Take Care
Kvällen
Nu ska jag och Sockan ta och sova. Imorgon blir en heldag med plugg. Ledig i helgen vilket är skönt!
Take Care
Sockan
Idag har jag pluggat större delen av dagen och hon har varit nära mig hela tiden. Gosat ned sig i soffan bredvid mig, sovit i mitt knä eller bara varit nära mig. Hon är så söt och jag blir så glad över att ha henne nära. Hon besitter och en förmåga att känna av mig. Hon kommer nära när jag som mest behöver det. Hon "pratar" med mig när jag svävar iväg i tankarna men framförallt låter hon mig alltid känna mig älskad.
Min fyrbenta lilla solstråle tackar jag gudarna för.
Mirakel
Det jag i det här fallet menar är ett samtal. Ett samtal som kom från ingenstans men var så otroligt uppskattat. Att ha någon som tar sig tid och bara lyssnar och talar om att det jag känner och ser inte alltid är det sanna. Att den här personen tar sig tid och visar på de förbättringar som skett men som jag inte själv ser. Bara det att ha någon i andra änden som lyssnar, pratar och bryr sig så det känns.
Jag förstår inte vad jag gjort för att förtjäna de fina personerna som finns i mitt liv men ni ska veta att jag tackar gudarna om och om igen för att jag har er. Tack är ett ord som inte ens täcker hälften av det jag vill säga men än så länge är tack allt jag har.
Jag förstår att jag är lyckligt lottad som har de här människorna i mitt liv. Jag är så tacksam för det. Ni gör mig till en bättre människa. Tack!
Take Care
Dålig dag det här blev.
En del dagar är dagar som jag inte alls vill ha. Idag blev en sådan dag. Med blev menar jag att den inte var det från början, den var inte dömd att bli dålig men den blev det i alla fall.
Hållaren som man fäster duschmunstycket i har rasat ned. Det går att laga men jag har bara inte fått tid eller ork än. Jag skar mig på en konsverburk vilket resulterade i blod, smärta och ilska. Nu har jag ett fint plåster och det har slutat blöda. När jag skulle ställa in stekpannan i skåpet åkte allt ut på golvet och på min ena fot. Återigen blev det svordomar och en aning smärta.
Men det värsta av allt är att luften totalt gått ur mig. Är trött som bara den men kan inte sova än. Usch dagen blev bara mörk och tråkig. Känner för att dra något gammalt över mig. Hatar att känna så här. Imorgon är det ny kurs och bara att orka. Jag måste, det måste gå. Känslan måste försvinna. Snälla.
Dålig insats Emma!
Då var det söndag och just nu sitter jag på golvet och skriver det här samtidigt som det är någon chick flick på tv:n. Sockan hittade ett popcorn som hon tuggar på. Gissa om hennes tunga blir lång.
Igår var det match, jag har jättesvårt att släppa den så nu gör jag ett försök att skriva bort det. Jag tänker inte gå in på hur, var, på vilket sätt eller när sakerna utspelar sig. Jag tänker bara skriva det som jag tänker på just nu.
Jag är fruktansvärt frustrerad över att jag inte presterade bra eller ens okej på matchen. Uppvärmningen gick bra och jag kände mig taggad men sen sket det sig totalt i 60 minuter. FAN! Så besviken över min insats. Skäms över hur jag spelade. Jag känner att jag svek mitt lag så mycket och vet inte om jag kommer orka gå till träningen imorgon.
Till alla er som tänker att det är en lagsport och att alla har en del i laget vet inte hur det känns att känna sig så skyldig. Det är en lagsport men det är min insats som sviker. Jag kan säga att vi inte var perfekta i försvar eller anfall men jag borde varit bättre. Håller man tätt bakåt brukar det lätta framåt. FAN!
Om jag inte kände att jag kunde spela bättre skulle jag inte bry mig lika mycket. Men jag ÄR bättre. Och mitt lag förtjänar bättre så är det bara. Vill ge dem vad de förtjänar! Vill verkligen det!
Jag hoppas jag kommer kunna komma över det här och släppa det. En match brukar inte sitta i så länge, inte på det här sättet.
