Den senaste tiden har jag slagits hårt av att verkligheten inte är som jag trodde den var. Eller i alla fall inte en del av verkligheten. Hur som helst. Jag förundras över hur en del människor bara kan vända ryggen åt andra människor. Hur någon bara kan sluta bry sig och helt plötsligt så betyder det som varit inte ett smack. Det sårar mig för jag värdesätter människorna i mitt liv men tyvärr gör inte alla det.

Okej, människor kan komma ifrån varandra och det är inte alltid något som varit fel, det är bara livet gång men när det sker på fel sätt är det inte lätt att hantera. Jag tycker det är så dåligt att börja bete sig som man är ett litet barn. Att bara skylla på andra och börja tala i tungor och fåna sig. Säg det du menar i ord som jag förstår. Linda inte in det och göm det inte i andra ord. Säg vad du menar för fanken! Väx upp!

Det är två i ett bråk, i en relation, i ett samspel i vad du vill. Det är svårt att agera själv och det är svårt att på egen hand påverka något. Det krävs minst två parter för att det ska bli något. Trodde de flesta förstod det. Men tydligen inte.

Det jag kan luta mig emot är att jag har många otroligt bra vänner och jag är tillräckligt stark för att klara motgångar som detta. Klart det sårar, det sårar som fasen men jag har riktiga vänner också. Jag har människor som bryr sig och som stannar. Jag vill inte låta kall men jag behöver inte dig. Jag ställde upp och gav dig allt men du beter dig såhär och då behöver inte jag dig. Jag kommer inte sakna dig för jag betydde inget för dig. Jag slickar mina sår och går vidare med vetskapen om att jag är stark nog att göra det på rätt sätt och på ett sätt som är rättvist och schyst mot dig. Det är mer än du gör och det gör mig säker på att jag kliver ur det här i bättre skick än du gör.

Jag önskar dig lycka till i livet och hoppas att du en dag växer upp och börjar förstå att vänskap är något som går åt båda hållen. Världen i full av underbara och snälla människor och förr eller senare kommer du träffa en till som mig och kanske har du vuxit upp då. Men får du inte tillbaka, inte en chans.

Mina vänner har gjort mig till den jag är idag och varje dag tackar jag er för att ni finns i mitt liv och gör mitt liv ljusare. Mina vänner vet att jag finns för dem och gör allt jag kan för dem. Tror ni mig inte? Testa mig.

Var rädd om er!
Kram på er!

Nu är det nytt år med nya möjligheter. Ja, det heter visst så. Vet inte rikitgt om jag tror på det där. Missförstå mig rätt, jag tror att man har nya möjligheter varje dag, vid varje val. Så, om jag nu tror på det, hur har jag fastnat här? Hur kan känna att mina val varit så fel, att mina möjligheter försvunnit? Det känns som jag inte vårdat de chanser och möjligheter jag haft och nu sitter jag fast i skiten. Ta dig i kragen sa hon, jo om jag kunde så skulle jag. Har glömt hur jag ska göra.

Sitter och funderar på hur livet inte alls blev som jag trodde det skulle bli. Mycket har varit och är bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig men jag trodde inte att livet kunde bli så ensamt i en värld full med människor. Jag frågar mig själv var jag vek av från vägen, när böjade jag gömma mig. När slutade jag vara en i mängden? När blev jag den obekämna växen i hörnet? Vad gick snett?

Korten bli allt färre och färre. De korten som fanns på mig är borta pga stunden då någon hade sönder externa minnet till datorn. Sak samma. Det kanske är lika bra. De talar ändå bara om en lögn eller en tid som är borta. Inget som finns i nuet finns kvar speciellt länge. Kanske är det så att jag gör saker för nuet men det har inte någon vidare inverkan på mitt liv. Låt mig förklara. När jag går upp på morgonen går jag inte upp för att skapa mig en framtid. Jag går upp för att jag måste, för att det förväntas av mig. Jag går upp, går till skolan och bara är. Jag gör inget utom att se till att hålla mig på samma nivå som resten, en som inte väcker uppmärksamhet.

Framtiden har mycket att ge men när är framtiden? När slutade morgondagen att vara framtid? Ska jag bara vakna upp en dag och känna att det är värt det för framtiden snart är här? Ska jag vilja för att framtiden är bättre? Hur kan jag då slösa min nutid, glömma mitt förflutna och tro att det finns en framtid?

Ibland känns det som jag är vid liv men jag lever inte alls.

Nej nu ska jag rycka upp mig och diska. Det gör jag bara för att jag kan, inte vill men kan.

Take Care

Ibland händer det saker som verkligen gör att världen skiftar i färg. Det behöver inte ens vara något stort eller något som liknar ett mirakel. Det kan vara något som verkar så enkelt och litet i andras ögon men som i mina ögon är näst intill ett mirakel.

Det jag i det här fallet menar är ett samtal. Ett samtal som kom från ingenstans men var så otroligt uppskattat. Att ha någon som tar sig tid och bara lyssnar och talar om att det jag känner och ser inte alltid är det sanna. Att den här personen tar sig tid och visar på de förbättringar som skett men som jag inte själv ser. Bara det att ha någon i andra änden som lyssnar, pratar och bryr sig så det känns. 

Jag förstår inte vad jag gjort för att förtjäna de fina personerna som finns i mitt liv men ni ska veta att jag tackar gudarna om och om igen för att jag har er. Tack är ett ord som inte ens täcker hälften av det jag vill säga men än så länge är tack allt jag har. 

Jag förstår att jag är lyckligt lottad som har de här människorna i mitt liv. Jag är så tacksam för det. Ni gör mig till en bättre människa. Tack!

Take Care 

Idag började Robison 2009 på tv4. Jag kan inte säga att jag följt de tidigare säsongerna av serien. Såg de första såsongerna men sen blev det för mycket. Hur som helst tittade jag iaf på dagens avsnitt och jag måste säga att jag på väldigt instinktiv nivå gillar det.

Det är människor i den mest rena formen man kan komma. Jag menar, bunta ihop massa olika människor på en ö, låt dem bo i ett träsk där de ha ront om mat, värme och vatten. Vad tror ni händer? De snälla och trevliga yttre faller ofantligt snabbt och talet går före tanken.

Ja, jag vet att det är lätt att sitta hemma i soffan och döma och påpeka men även jag är en männsika. Jag själv skulle inte vilja ställa upp i ett program som detta eftersom jag inte alls vet vilka sidor det drar fram hos mig. Programmet tar fram de värsta hos alla och det är väl det som driver folk att titta, eller?

Det sägs att människor är flockdjur men varför blir den som "leder" så utsatt? Det sägs att vi är vanedjur, ska man då inte vänja sig vid brist på allt man tidigare hade?

Jag tror att vi ibland glömmer bort att vi har en överlevnadsinstinkt. Att den där reptilhjärnan finns kvar och kan påverka oss.

Jag tror inte att en människa är civiliserad av sig själv, utan jag tror att det beror på omgivningen. Det är lätt att vara trevlig och civiliserad när man vet att hemma finns mitt liv, mitt privatliv, en trygghet och en självklarhet. Ta bort allt det och se vad som blir kvar av den civiliserade människan.

Vill man inte dö lägger man sig inte på rygg utan då kämpar man. Kontrollbehovet blir vi inte av med. Ska jag dö ska det ske på mina villkor. Det är därför jag tror att även den mest udda människan överlever den värsta misären. Ingen annan ska bestämma över hur livet ska sluta utom jag själv. Visst är det att kämpa för det omöjliga men jag har aldrig sagt att människor är smarta varelser.

Nej nu ska jag sova i min säng, under mitt täta tak i min varma lägehet.
Take Care

Detta inlägg handlar om Pirates of the Caribbean: At world's end, så har du itne sett den och planerar på att göra det så läs inte detta. Men gör du det iaf så får du skylla dig själv för jag tänker berätta slutet.

Ja, lyckliga slut var det alltså. Vad förknippar ni med lyckliga slut? Han får hon och de lever lyckliga i alla sina dagar? Ja, men visst är det så man vill ha det i filmen, boken och helst det verkliga livet också. Men nu är det ju så att det varken är så i filmer, böcker eller i livet, nej oftast är det den hårda sanningen som gäller. Retligt? Ja! Låt mig förklara närmare.

Will och Elizabeth möts och blir kära i varandra men det uppstår ett klassiskt problem, de tillhör itne samma socialagrupp. Tråkigt? Ja, men det hindrar dem inte och tillslut blir de ett älskade par. Man får följa dem på både stora och små äventryr men det slutar alltid bra och de har alltid varandra. Tills man når sista filmen. Den börjar mycket likt de andra, kärleken sprudlar och allt är frid och fröjd. Tills de går åt olika håll för att rädda varandra. Eller? Tvivel, tysthet och oro präglar filmen under en lång stund men till slut framkommer det att de verkligen älskar varandra och de gifter sig samtidigt som ett jättekrig pågår runt dem. Ja, nu är de alltså man och hustru, bundna till varandra för evigt. Kärleksfullt och gulligt itne sant? Nu vill man ju att allt ska sluta så men det gör det såklart inte...

(Spänningshöjande paus)

Will blir svårt skadad och med hjälp från hans far dödar han Davy Jones och blev därmed kapten för Den flygande Holländraren, Dömd att för evigt färdas på vatten och föra själar till den andra sidan förutom vart tionde år då han med rätt kan kliva i land och vara med den han älskar. Ja, så istället för att dö och lämna Elizabeth för evigt blir han fast på havet för evigt MEN kan se henne vart tionde år.

Hur kan man nu klassa detta som ett lyckligt slut?! Nog för att deras kärlek var stark men hallå, snacka om förhållande på distans. Nu ska jag inte bara säga hur gärna jag velat att de alltid skulle vara dem utan också att slutet var mycket facinerande. Det var kul att det inte slutade lyckligt på det sättet man är van vid.

Har ni funderat på hur vi reagerar på tystnaden? Idag när vi satt i klassrummet för att äta lunch, ja det är så att vi sitter i klassrummen och äter. Hur som helt satt det 14 sjuåringar och tre lärare i detta rum. Plötsligt blir det tyst, alla äter och ingen harhar något att säga. Ingen verkar heller reagera speciellt mycket på tystnaden, förutom en tjej som säger; "Oj vad tyst det blev". Efter den kommentaren var det kört. Barnen började fnissa, vissla och allmänt ge ljud ifrån sig.

Det är väl bara så att en del inte klarar av tystnaden utan måste bryta det på ett eller annat sätt. Vad det här tillfället var det inte någon pinsam tystnad utan bara den som uppstår för att ingen har något att säga och alla är nöjda med det.