handligens egentliga tanke
Idag fann jag mig själv sittandes i min lilla soffa med ett papper och en penna i händerna. Satt så länge och bara stirrade på pappret och höll pennan hårt i handen. Det tog säkert en kvart innan jag upptäckte att pennan inte ens hade någon udd. Även efter att jag förstått att det inte fanns något att rita eller skriva med satt jag kvar med pappret och pennan. Fortfarande samma hårda grepp om blyertspennan och lika focuserad blick på det vita arket. Efter ytterligare en kvart la jag ner pappret på bordet och släppte långsamt ner pennan som rullade ner på golvet. Den gula pennan syns nu under stolen och pappersarket ligger fortfarande kvar på den svarta bordsytan. Varför?
Kommentarer
Trackback
