It's october again
(Varning för ett något mörkt och deprimerande inlägg)
En sak jag tänkt mycket på under dagen är hur man hela tiden växer och träffar nya männsikor, hur ens nätverk växer och framför allt dör. Jag har haft tur med att inte behöva uppleva så många dödsfall i familjen, än, men många i min omgivning har dött. Det är verkligen hemskt att tänka på att alla de människorna en dag levt, de har varit någon och nu finns det inte mer. Det går så fort.
Jag ska släppa in er på en liten hemlighet. Jag är sjukt orolig för att få cancer själv eller att någon verkligt nära mig ska drabbas. Jag vet att man inte ska gå och oroa sig och jag har inte dirket några anlag för att få cancer men det spela ingen roll. Jag tror inte på att det spelar någon roll om man har anlag eller inte. Sen jag var 12 år gammal har framför allt kvinnor i min omgivning dött av cancer. Personen som trots att vi inte deler bladsband på något sätt så har de varit en del av min familj.
En del i min nära släkt har haft cancer, en överlevde, de andra dog.
Jag har jobbat med cancersjuka och personer som varit döende i cancer. 9 av 10 utan de patienter jag kom i kontakt med som var döende, var döende pga cancer. Trots mina unga år har jag sett mer av cancern än jag velat. Cancer i alla dess former, stadier och hos alla olika åldrar.
Förstår ni inte? I nästan halva mitt liv har jag varit runt, i, omkring, bakom, framför ja överallt kring cancer. Har inte jag lite rätt att vara rädd? Är det inte en befogad oro?
Jag är realistisk och vet att jag inte kan oro mig för det nu, kan inte gå omkring och oroa mig för något som kanske inte ens händer. Men ibland är det svårt att få hjärnan att vara så rationell som man själv vill att den ska vara. Folk slutar inte dö, slutar inte bli sjuka. Cancer går inte över, den försvinner inte. Inte än på ett tag iaf.
Nej nu ska jag gå och lägga mig. Imrogon kommer M hit. Ska knata till stationen och hämta henne. Bara det är en promenix på ca 40 min. Kul kul.
Take Care
En sak jag tänkt mycket på under dagen är hur man hela tiden växer och träffar nya männsikor, hur ens nätverk växer och framför allt dör. Jag har haft tur med att inte behöva uppleva så många dödsfall i familjen, än, men många i min omgivning har dött. Det är verkligen hemskt att tänka på att alla de människorna en dag levt, de har varit någon och nu finns det inte mer. Det går så fort.
Jag ska släppa in er på en liten hemlighet. Jag är sjukt orolig för att få cancer själv eller att någon verkligt nära mig ska drabbas. Jag vet att man inte ska gå och oroa sig och jag har inte dirket några anlag för att få cancer men det spela ingen roll. Jag tror inte på att det spelar någon roll om man har anlag eller inte. Sen jag var 12 år gammal har framför allt kvinnor i min omgivning dött av cancer. Personen som trots att vi inte deler bladsband på något sätt så har de varit en del av min familj.
En del i min nära släkt har haft cancer, en överlevde, de andra dog.
Jag har jobbat med cancersjuka och personer som varit döende i cancer. 9 av 10 utan de patienter jag kom i kontakt med som var döende, var döende pga cancer. Trots mina unga år har jag sett mer av cancern än jag velat. Cancer i alla dess former, stadier och hos alla olika åldrar.
Förstår ni inte? I nästan halva mitt liv har jag varit runt, i, omkring, bakom, framför ja överallt kring cancer. Har inte jag lite rätt att vara rädd? Är det inte en befogad oro?
Jag är realistisk och vet att jag inte kan oro mig för det nu, kan inte gå omkring och oroa mig för något som kanske inte ens händer. Men ibland är det svårt att få hjärnan att vara så rationell som man själv vill att den ska vara. Folk slutar inte dö, slutar inte bli sjuka. Cancer går inte över, den försvinner inte. Inte än på ett tag iaf.
Nej nu ska jag gå och lägga mig. Imrogon kommer M hit. Ska knata till stationen och hämta henne. Bara det är en promenix på ca 40 min. Kul kul.
Take Care
Kommentarer
Trackback
