Nej, det här inlägget kommer inte bli fullt så mörkt som titel kan ge sken av. Men en varning ges att visa skuggor kommer att kastas under tiden jag skriver detta.

Ibland när jag kommer att tänka på vissa saker, minnas vissa situationer, så får jag den där känslan i magen. Det där lilla stinget av smärta och sorg. Stinget går över men känslan stannar kvar, tankarna stannar kvar. Jag har lärt mig att se dessa stunder som något bra och inte bara som något smärtsamt. Om sanningen ska fram är jag glad att jag känner vad jag känner, att stingen gör sig påminda emellanåt. Hur kommer det sig? Jo, för att jag ska kunna känna saknad och sorg måste jag en gång känt gemenskap, glädje och lycka. Det är saknaden av dessa känslor som gör att stinget finns. Att stinget gör så ont beror nog på att det eller den jag saknar är något eller någon jag verkligen värdesätter.

Utan de höga topparna finns inte de djupa dalarna. Alla har självklart toppar och dalar men jag tror att avståndet emellan dem varierar från person till person. Mitt mörker är inte likt någon annans mörker. Alla har inte varit på botten eller toppen men alla har en topp och en dal. 

Det lilla stinget talar om för mig att jag saknar något eller någon vilket betyder att jag har haft turen att ha något eller någon i mitt liv som gjort mig till en bättre människa. Jag har fått uppleva något som jag strävar efter att få uppleva igen. Stinget påminner mig om mina drömmar, förhoppningar och förväntningar. 

Det är inte bara mina egna erfarenheter som stinget påminner om. Det gör mig också uppmärksam på vad jag inte har kvar längre, vad jag förlorat eller kanske aldrig upplevt. Jag menar det jag förlorat som jag aldrig kan uppleva igen. Vänner och familj som jag förlorat, som lämnat mig med en så stor saknad att det lilla stinget inte är så litet. Jag är tacksam för att jag fått chansen att lära känna dessa människor och de är för alltid en del av mig men orättvisan och skammen som döden drar med sig är svår att hantera ibland. Allt jag inte gjorde men som jag borde ha gjort. Trots att jag med vetskapen om detta inte har bättre kontak med vänner och familj. Ja, skammen är svår. I fråga om det jag aldrig upplevt är jag fullt medveten om att min tid inte är över och att jag inte ska fastna i det jag inte har utan glädjas åt det jag har. Trots att jag säger det och vet om det så fungerar jag inte så. Jag saknar det jag aldrig haft, jag jämför mig och blir en aning ledsen och fundersam över varför det händer "dem" och inte mig. Om sanningen ska fram blir jag ledsen också. De här som jag känner att jag inte fått eller kommer få uppleva är alldeles för stort för att ta upp nu så jag lämnar det för tillfället. 

Det lilla stinget gör ont för att jag vill något mer än vad jag är. Det gör ont för att jag inte har dem jag älskar närmare. För att de jag älskar, inte alltid älskar eller förstår mig. Stinget talar om att jag lever, att jag fortfarande känner. Men ibland gör livet bara ont utan att jag behöver eller kan förklara det. Och jag tror att livet får göra ont utan anledning ibland. Men ibland gör det för ont och vad gör man då? När de man älskar inte är här?

 Take Care