Härmed ska jag delge er ett bevis på att jag är beroende av tekniken än jag trodde. Det hela började ganska oskyldigt då min mobil inte längre kunde skicka meddelanden. Jag tänkte inte så mycket mer på det men när jag inte lägre kunde läsa de meddelande jag hade blev det lite värre. Snart stod det klart att telefonminnet var fullt och jag försökte därmed radera massa meddelanden och andra saker. Av någon mysko anledning kunde jag inte radera meddelanden. Hur som helt så efter en stunf var mobilen tom. Jag skojar inte, det fanns inte ett spår kvar av mina meddelanden. Jag ska inte påstå att det är några viktiga meddelanden men det känns lite, eller ja mycket, tungt att förlora alla. En del meddelanden är sånna jag bara fått utan anledning men som verkligen piggar upp mig. Nu finns de inte mer. Det är tråkigt. Lite sorligt att bekräftelsen jag söker fanns i min mobil. Hur som helst är det bara att jobba ihop några nya meddelanden. världen går ju inte under för att jag har förlorat alla mina meddelande. Knappast.

Ett annat perspektiv är att det nu inte går att urskilja vem som äger mobilen. Den är totalt opersonlig och alla de där sms:n som är skickade i otrollig glädje eller sorg finns inte mer. De där små hemligheterna eller små önskningarna finns inte kvar. Om det inte vore för att jag mindes dem skulle det vara som om de aldrig har funnits. Återigen ett bevis för hur mycket jag använder min telefon, den jag är speglas otroligt mycket i mina meddelanden men nu finns inte de kvar längre. Den jag är, är bara något jag själv vet. 

Take Care