Ibland kommer jag på mig själv att bli arg, ckockad och förvånad över att allas vår tid en dag ska ta slut. Jag vet mycket väl att vi alla den vägen ska vandra och att vi redan vandrar den. Men jag sätter det på en annan bänk och tittar inte åt det håller emellanåt. Som ni säkert redan förstår så går inte det i det långa loppet, döden inträffar varesig jag vill det eller inte. Den inträffar men all sin kraft, sorg, smärta och saknad oberoende om jag är medveten eller inte om det.

I helgen skulle mormor fyllt 80 år om hon fortfarande levt. Eftersom hon var sjuk länge innan hon dog var hennes födelsedag inte så speciell som förut. Självklart åka vi ned till henne, tog med oss fika och presenter men hon blev mest orolig och arg så det blev korta besök. Det är först nu när hon är borta som jag saknar de där stunderna. Kanske inte just under den tiden hon var sjuk men innan. Jag tror inte ens jag kan börja förklara hur det var att fira hennes födelsedag, alla minnen, traditioner och känslor som det bär med sig. Jag kan glädja er med att jag fortfarande minns dem med glädje och de värmer mitt hjärta att tänka på dem.

Mormors bortgång tog hårt på mig på många sätt fast jag egentligen redan förlorat henne till sjukdomen. Men att äntligen (ursäkta ordvalet) få sörja och sakna henne kom i dubbel kraft. All saknad jag burit på i alla år, all ilska och förtvivlan fick en chans att komma ut när hon väl gått bort. Då kände jag att jag kunde släppa den sjuka bilden av min mormor och minnas den friska, underbara mormodern jag fått turen att ha. Även idag, åtta månader efter hennes bortgång kan jag tänka tillbaka på begravningen och bli ledsen men också känna glädje och styrka över hur vacker den var och på allt som mormor lämnat hos mig. Jag vet att hon finns där och vakar över oss och tar hand om de som redan lämnat oss. Jag vet att jag kommer få träffa henne igen men saknaden är ibland så stark att jag inte vet vad jag ska göra. Det var för tidigt, jag behöver henne fortfarande men jag bär henne i mitt hjärta. Jag är så otroligt lättad över att hon inte led utan fick somna in lugnt och stilla.

För att göra en övergång till det aktuella tänkte jag skriva om mormors äkta hälft, min morfar. Min kära, fina, underbara gammla morfar. Han är inte alls den han en gång var. Åldern slog till med en otrolig kraft efter mormors död och nu vet jag inte hur länge jag får ha honom i mitt liv. Morfar är min hjälte, utan honom skulle jag vara vilsen. Morfar är min klippa i stormen. Det gör ont i mig att veta att han är ensam och ledsen och jag inte kan vara hos honom. Har dåligt samvete för att jag flyttat fast jag vet att han är så stolt över mig och jag träffar honom varje gång jag åker ned. Men är det tillräckligt? Det tror jag inte. Eller jag tror att vad jag än gör så kommer jag känna att jag inte gjort tillräckligt den dagen det där samtalet kommer, samtalet jag fasar inför.

Att förlora någon är aldrig lätt eller rättvist, det bara är något som alla kommer uppleva.

Jag skänker idag mina tankar till mormor som bl a tar hand om min bror och mina katter. Jag skänker också en extra kram och värmande tanke till min kära vän som nyligen förlorat sin mormor.

Till er andra, ta hand om varandra. Okej? Var rädd om den du tycker om och älskar.

Take Care