Så, som ni vet har jag under en längre tid haft problem med min lever. Dragits med kräkningar, illamående och smärta.

 

I torsdags fick jag en kallelse till lasarettet för röntgen och ultraljud av lever och galla med gallvägar. Min läkare från vårdcentralen ringe på fredagen och hörde hur det var med mig. Jag berättade om tiden på måndag. Jag berättade också att jag nu har mer ont och att den kraftiga värken sitter i längre. Hon ringde därmed till läkare på kirurgen och uppmanade mig sedan att åka till aktuen. Väl på akuten gick det ganska fort, fick lämna prover och träffa en läkare. Han konstaderade att jag inte hade ont nog då jag inte flög i taket när han klämde på min mage. Så jag fick gå hem. I och med mina leverprover får jag inte ta smärtstillande. Jag ska alltså bara bita ihop. Tack för den!

 

Jag hade alltså inte ont nog. Jag är ganska arg över att någon annan kan tala om för mig hur ont jag har. Vad vet han om min smärta eller min tolerans mot smärta. Vet han om att jag spelat en hel handbollsmatch med en spricka i foten och två avslitna ledband? Att jag spelat och tränat med en bruten stortå, spricka i revbenet, spricka i handen, handleden och fingret? Vet han om att jag inte klagat eller gråtit så mycket som en tår vid dessa tilfällen? Det är så jag är bara, bit ihop och håll god min. Nu råkar det vara så att jag inte får sova, att smärtan gör att min hjärna inte riktigt orkar med sig själv. Jag kan bryta ihop för minsta lilla, allt blir en kamp och jag klarar inte av att jobba. Men okej, en man som träffat mig i tre minuter, klämt på min mage kan konstatera att jag inte har ont nog.

 

Ja, det är bara att leva livet som vanligt, vänta på röntgen och hoppas på svar.

 

Var rädd om er.