Idag anser jag att jag vann en vinst. Låt mig berätta.

 

Nina (min PT) och jag har länge kämpat med dessa intervaller. Jag tycker att det är jobbigt att befinna mig i den delen av gymmet. Jag är rädd för att se dum ut eller göra fel. Nina har alltid avslutat våra pass med intervaller men då har hon också varit bredvid mig, sagt vad jag ska göra, gett mig ett par trygga ögon att se in i för att minska risken att jag ska bryta ihop eller springa därifrån. Jag har aldrig avbrytit ett pass med Nina men jag har velat. Hon har sett och vetat om detta och jag litar på henne. Ber hon mig göra något så vet jag att hon vet att jag klarar av det. Hur som helst så är det där med intervaller svårt för mig utan henne. Men idag fixade jag det.

 

Combaten är min söndagsträning i vanliga fall. Idag var jag på gymmet tidigare och gjorde dag ett av mitt träningsprogramm. Jag var vid de fria vikterna, tog mig an den fruktade Smithmaskinen. Efter att jag gjort alla de övningar jag skulle satt jag bara och log och inväntade combaten. Efter combaten tog jag ett par djupa andetag(eller ja så djupa jag nu kan) och bestämde mig för att köra intervaller. Jag valde den maskinen som jag kan intervallerna utantill, rodden, och plugga in musiken och sket i allt annat. Jag gjorde mina intervaller. Svetten lackade men mitt leende gick inte att missa. Så nu ligger jag nyduschad i soffan och bara ler. Känns bra. Det är meningen att detta ska bli en vana. Att jag ska gymma innan mina pass och sedan avsluta med intervaller. På tisdag är det dags igen. Jag håller er uppdaterade.