Träffade Nina i torsdags och som vanligt fick jag världens egoboost! Det är helt galet vad hon kan åstadkomma under den stunden vi träffas.

 

Vi, och med vi menar jag Nina, kom fram till att ben är min starka sida. Efter att ha utvecklat en övning tre gånger kom hon äntligen fram till en övning som var dödande för mina ben. Som ni kan tänka er blev Nina nöjd och jag sporrad att klara av dem emd glans tills nästa gång vi ses! 

 

Så tillbaka till ett återkommande ämne, andningen. Återigen hamnade vi bredvid varandra på golvet med en hand på magen och låg där och andades de två sista andetagen på jorden. Jag märker att det här med andningen verkligen är ett problem för mig. Jag skulle kunna prestera så mycket mer om jag bara vågade andas. Det sista Nina bad mig göra var att gå till ett löpband och springa och andas. Lätt kan ni tycka? Ja kanske men inte om det mig det handlar om. Fast jag gick ändå ganska oberörd upp på ett löpband och började springa. Det svåra var andningen. Efter ett tag kom Nina och utmanande mig ännu mer i andningen. Fick i läxa att springa och andas. Det är bara att göra men det är så svårt. Nina sa att det inte var någon prestige i det hela, jag har svårt att släppa att jag inte måste prestera. Det är läsigt att vara så dåligt på så mycket. Skulle Nina se det här skulle hon nog reagera med att slå mig.