Jaha, då har ytterligare en vecka snart gått. Jag vet inte riktigt var tiden tog vägen, den tycks gå oavsätt om jag är medveten om det eller inte.

Hur som helst fyller jag dagarna med diverse små äventyr. Idag köpte jag en ny kedja till smyket jag fick i födelsedagspresent av underara vännen min. Tjejer i affären var så otroligt glad, trevlig och snäll. Sånt gör världen lite bättre och lite lättare att vara i. Så, tack till dig! 

Passar också på att tacka Martina för sällskapet idag! :)

På kvällskvisten kom Sara förbi med bananbakelser och en film. Bättre sätt att spendera kvällen på kan jag inte komma på. Vi kollade på Julie & Julia. En film som jag verkligen rekomenderar! Verkligen en feel good film. Mycket söt och rolig film. 

Så det som återstår av kvällen spenderar jag och Sockan i soffan för att glana på något på TV. 

Imorgon kommer en vän hit. Det uppskattar jag verkligen. Den lilla, lilla gesten av att bara komma, sitta och prata gör så mycket. 

Nej en annan dag ska jag bli bättre på det här med att skriva. 

Take Care 

Nej, det här inlägget kommer inte bli fullt så mörkt som titel kan ge sken av. Men en varning ges att visa skuggor kommer att kastas under tiden jag skriver detta.

Ibland när jag kommer att tänka på vissa saker, minnas vissa situationer, så får jag den där känslan i magen. Det där lilla stinget av smärta och sorg. Stinget går över men känslan stannar kvar, tankarna stannar kvar. Jag har lärt mig att se dessa stunder som något bra och inte bara som något smärtsamt. Om sanningen ska fram är jag glad att jag känner vad jag känner, att stingen gör sig påminda emellanåt. Hur kommer det sig? Jo, för att jag ska kunna känna saknad och sorg måste jag en gång känt gemenskap, glädje och lycka. Det är saknaden av dessa känslor som gör att stinget finns. Att stinget gör så ont beror nog på att det eller den jag saknar är något eller någon jag verkligen värdesätter.

Utan de höga topparna finns inte de djupa dalarna. Alla har självklart toppar och dalar men jag tror att avståndet emellan dem varierar från person till person. Mitt mörker är inte likt någon annans mörker. Alla har inte varit på botten eller toppen men alla har en topp och en dal. 

Det lilla stinget talar om för mig att jag saknar något eller någon vilket betyder att jag har haft turen att ha något eller någon i mitt liv som gjort mig till en bättre människa. Jag har fått uppleva något som jag strävar efter att få uppleva igen. Stinget påminner mig om mina drömmar, förhoppningar och förväntningar. 

Det är inte bara mina egna erfarenheter som stinget påminner om. Det gör mig också uppmärksam på vad jag inte har kvar längre, vad jag förlorat eller kanske aldrig upplevt. Jag menar det jag förlorat som jag aldrig kan uppleva igen. Vänner och familj som jag förlorat, som lämnat mig med en så stor saknad att det lilla stinget inte är så litet. Jag är tacksam för att jag fått chansen att lära känna dessa människor och de är för alltid en del av mig men orättvisan och skammen som döden drar med sig är svår att hantera ibland. Allt jag inte gjorde men som jag borde ha gjort. Trots att jag med vetskapen om detta inte har bättre kontak med vänner och familj. Ja, skammen är svår. I fråga om det jag aldrig upplevt är jag fullt medveten om att min tid inte är över och att jag inte ska fastna i det jag inte har utan glädjas åt det jag har. Trots att jag säger det och vet om det så fungerar jag inte så. Jag saknar det jag aldrig haft, jag jämför mig och blir en aning ledsen och fundersam över varför det händer "dem" och inte mig. Om sanningen ska fram blir jag ledsen också. De här som jag känner att jag inte fått eller kommer få uppleva är alldeles för stort för att ta upp nu så jag lämnar det för tillfället. 

Det lilla stinget gör ont för att jag vill något mer än vad jag är. Det gör ont för att jag inte har dem jag älskar närmare. För att de jag älskar, inte alltid älskar eller förstår mig. Stinget talar om att jag lever, att jag fortfarande känner. Men ibland gör livet bara ont utan att jag behöver eller kan förklara det. Och jag tror att livet får göra ont utan anledning ibland. Men ibland gör det för ont och vad gör man då? När de man älskar inte är här?

 Take Care

Jag sitter här och lyssnar på julmusik och bara myser. Idag har Johanna och jag var i kyrkan för att välkomna första advent. Det var vacker och mysigt att sitta i kyrkan och vara delaktig i något så fint. Stämningen som kyrkan medför var otrolig och barnkören var helt fantastisk. Med andra ord var det precis som det ska vara. Efter att vi vandrat hem i kylan var det dags för lunch för att sedan invänta besök från Martina.  När hon dök upp började vi med julpysslet och pratet. Det var skönt att bara få vara för en stund, prata lite strunt och bara umgås. Jag har saknat det, att bara umgås.

Så, nu såhär en söndagskväll sitter jag här och funderar på allt och inget. Det finns så mycket jag önskar jag kunde skriva här men jag hittar ingen början på det.  Jag hör själv hur konstig den meningen låter men det är det närmast jag kommer till förklaringen till varför jag har så svårt att skriva mer här. En dag ska jag lyckas få ned vad jag vill säga, på ett eller annat sätt ska det gå. Till dess, håll ut och njut av det lilla jag skriver.

Take Care

En del dagar är dagar som jag inte alls vill ha. Idag blev en sådan dag. Med blev menar jag att den inte var det från början, den var inte dömd att bli dålig men den blev det i alla fall.

Hållaren som man fäster duschmunstycket i har rasat ned. Det går att laga men jag har bara inte fått tid eller ork än. Jag skar mig på en konsverburk vilket resulterade i blod, smärta och ilska. Nu har jag ett fint plåster och det har slutat blöda. När jag skulle ställa in stekpannan i skåpet åkte allt ut på golvet och på min ena fot. Återigen blev det svordomar och en aning smärta.

Men det värsta av allt är att luften totalt gått ur mig. Är trött som bara den men kan inte sova än. Usch dagen blev bara mörk och tråkig. Känner för att dra något gammalt över mig. Hatar att känna så här. Imorgon är det ny kurs och bara att orka. Jag måste, det måste gå. Känslan måste försvinna. Snälla.

Då var det söndag och just nu sitter jag på golvet och skriver det här samtidigt som det är någon chick flick på tv:n. Sockan hittade ett popcorn som hon tuggar på. Gissa om hennes tunga blir lång.

Igår var det match, jag har jättesvårt att släppa den så nu gör jag ett försök att skriva bort det. Jag tänker inte gå in på hur, var, på vilket sätt eller när sakerna utspelar sig. Jag tänker bara skriva det som jag tänker på just nu. 

Jag är fruktansvärt frustrerad över att jag inte presterade bra eller ens okej på matchen. Uppvärmningen gick bra och jag kände mig taggad men sen sket det sig totalt i 60 minuter. FAN! Så besviken över min insats. Skäms över hur jag spelade. Jag känner att jag svek mitt lag så mycket och vet inte om jag kommer orka gå till träningen imorgon.

Till alla er som tänker att det är en lagsport och att alla har en del i laget vet inte hur det känns att känna sig så skyldig. Det är en lagsport men det är min insats som sviker. Jag kan säga att vi inte var perfekta i försvar eller anfall men jag borde varit bättre. Håller man tätt bakåt brukar det lätta framåt. FAN!

Om jag inte kände att jag kunde spela bättre skulle jag inte bry mig lika mycket. Men jag ÄR bättre. Och mitt lag förtjänar bättre så är det bara. Vill ge dem vad de förtjänar! Vill verkligen det!

Jag hoppas jag kommer kunna komma över det här och släppa det. En match brukar inte sitta i så länge, inte på det här sättet.

1. Vi öppnar med det tunga grejerna här. Post-it lappar! Rita rebusar, gårot, sånger, händelser ja vad du vill. Det är sjuktroligt och jag lovar att ett leende snart kommer. :)

2. Sen har vi den oföörglömliga målandet av naglarna. Nej jag menar inte med nagellack utan med överstrykningspennor. Mycket fint vill jag lova.

3. En klassiker. Tre i rad i blocket. Eller vill man kan man köra fem, tio eller tjugo i rad om man vill.

4. Vi ska inte glömma mobilen, gör vad du vill. Spela monopol, tetris eller skicka sms men kom ihåg att göra det tyst.

5. Till sist. TA DIG SAMMAN OCH LYSSNA! ;)

Då gör jag ett försök att få detta inlägg att förmedla någon form av vett.

Dagen har inte varit strålande. Men det behöver vi inte ta här. Jag har trots allt gjort några bra saker idag. Har pluggat en aning, lagat mat och ätit vilket inte hör till vardagen längre. Jag har också kikat på handbollen. Sverige Ryssland, damer. En bra match att titta på, roligt att se deras form inför EM. Kul att Sverige vann också!

Börjar snart jobba så kvällen är fullspeckad men det gör inget. Skönt att ha något att fokusera på.

Imorgon är det städning, handling, plugg och förhoppningsvis träning som gäller. Får kvällsbesök en snabbis också. Som tur är har vi både tider att passa och tiden är samma så det är bra.

Nej nu ska jag engagera mig i det jag borde.

Take Care

Okej, nu sitter jag här och anser mig själv vara ganska klar. Hmm, inget blev som jag ville. Har velat angående kläder, skor och hår. Det slutar med att jag ser ut som mitt vanligt "tråkiga" jag. Men vad ska jag göra när det blir en jättekamp att ens känna mig tillräckligt snygg/fin/vacker för att gå ut? Hur som helst hoppas jag innerligt att kvällen kommer bli bra och att mina känslor angående mig själv kommer trampas på av andra känslor.

Sockan bara sover, oventande om att hon kommer spendera kvällen och natten ensam. Men imorgon är det hon och jag hela dagen förutom stunden då jag ska käka pizza som tack för att jag kör idag. Självklart ska jag rösta också. Osäker på vad dock. Men det har jag ordnat till imorgon.

Måste kila och ta fram min jacka och leta reda på ett par okej skor att ha. Hmm, vet inte alls vad jag ska ha för skor. Men det är ett problem som jag ska lösa.